Någonstans därinne finns du.
Du existerar.
Hjärtat slår och cellerna är nästan helt på plats.
Du håller på att utvecklas och bli ett foster.
I alla böcker är du fortfarande ett embryo, om vi nu är i den veckan vi tror.
Dock är du inget embryo för oss.
Du e en liten liten bebis som inte är större än en apelsinkärna sägs det.
Men tummelisa var väl inte så mycket större?
Jag väntar och väntar och ser fram emot den dagen jag får känna dig.
En liten rörelse, en liten liten antydan till mage.
Jag väntar och väntar på den dagen då jag verkligen verkligen får känna att jag är gravid.
Jag känner det redan nu, tycker jag.
Men hur kan jag egentligen göra det?
Tror det är lite psykiskt.
För helt plötsligt blev jag otymplig och trött.
Jag vill känna på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar