Tester

Fostervattensprov och KUB.
Hmmm.

Detta erbjöd man oss att göra när vi var på MVC.
Dock är vi inte tvugna att göra det eftersom vi inte tillhör riskgruppen.
Herregud!
Jag och min man satt och gapade.
Visst, jag visste om ialla fall fostervattensprovet och att vissa måste göra sådant men
hade inte ens trott att man skulle ta upp det med oss.
Trodde inte att man kunde göra det hur som helst.
Det är en risk till missfall, fostervattensprovet.
Dock en viss procent, men ändock risk för missfall.

Vi har försökt bli med barn ett tag, ska vi då gå och göra fostervattensprov och oj, det blev visst missfall.
Och bara det att säga missfall.
Vad är ett missfall?
Det är inte bara en liten olycka, utan det är ens lilla bebis i magen som dör.
Okej, visst lite beroende på vilken vecka man är i men oavsett vecka är det en liten krabat som föräldrarna ser fram emot att få till världen.
Jag tycker att man ibland pratar om missfall som att det bara är en liten olycklig händelse som man efter några dagar kan släppa.

Vi avskrev fostervattensprovet.

KUB.
Man kollar med ultraljud om ifall barnet har ett speciellt veck i nacken.
Detta måste göras NU. Inte senare, då är det försent.
Vadå försent?
Med vadå?

Självklart måste föräldrarna få vara med och bestämma om vad man ska göra och vilka tester som ska göras men man kan inte helt lämna det i föräldrarnas händer.
Jag har ingen aning om ifall vi ska kolla KUB eller inte.
Behövs det?
Är det att rekommendera?
Det beslutar vi föräldrar.
Jaha...jag har ingen aning.
Detta är inte farligt för barnet.
Då kommer vi till det där med att vara en bra förälder.
Är jag/vi dåliga då som inte gör det?

Jag kände, att det kan vi göra.
Så kände jag först.
Men sen när hon berättade att det skulle kosta 1500 kronor
fick jag nästan svårt att andas.
Öh, 1500 kr.
Oj.

Så, är man en dålig förälder om man inte gör testet?
Och är man dålig som känner att man inte har råd med det?
Känns som en saga tagen ur PLUS.
Man blir påprackad en väldans bra och säker vagn. Tar man inte denna vagnen, som är dyrast utav dem alla, är man en mindre bra förälder eftersom man inte har råd till barnets trygghet.

Efter att ha funderat i några dagar kom jag fram till att jag inte alls känner mig som en dålig förälder.
Jag känner inte att vi har råd med detta.
Men egentligen så vill jag ändå inte göra det.
Jag vill inte veta om vårt barn har ett veck i nacken.
Om vi fick veta det.. vad skulle vi göra då?
Ta bort det?

Ta bort det älskade lilla fostret som vi kallar "Lilla hjärtat" och som redan rört runt en hel del i min mage.
Som fått mig att springa och spy på mornarna, fått mig att konstant vara hungrig och inte kunna ha mina vanliga byxor?

Vårt lilla hjärta kommer att vara en utav de underbaraste ungarna i hela världen oavsett hårfärg, ögonfärg och handikapp.
( För visst har vi ju alla något handikapp;))

Jag tycker inte det känns riktigt rätt att man i början av en graviditet sitter med
föräldrarna och ber de ta ett sådant beslut.
Det kändes inte rätt för oss ialla fall.