Första början

Kommer ni ihåg den här bilden?
Den finns i det första inlägget jag gjorde i den här bloggen.
Det är verkligen nostalgi på högnivå att gå igenom bloggen och läsa allt jag skrivit.

Det här var för ca 20 veckor sedan.
Jag kände att mensen var lite sen.
Endast bara någon dag men jag kunde inte hålla mig som vanligt så jag beslutade mig för att springa in innan Henke visste något för att göra ett test.
Jag vill inte göra honom besviken så jag tänkte att han inte behövde veta något.
Bara jag fick stilla min nyfikenhet.

Ett enda streck fanns på stickan.
jag la ner den och tvättade händerna.
Sen kollade jag igen och tyckte att jag endast såg ett streck.
men ...nej, det var nog ett till väldigt ljust streck brevid.
Vid det laget började jag undra om jag kanske började få för mig att det var 2 streck.
Jag trodde ju egentligen inte på att jag var gravid.
Jag stod med stickan i handen, stora ögon och visste inte om jag skulle tro på det
att det var 2 streck eller inte.
Det ena strecket var så ljust, man såg det knappt att jag trodde jag såg i syne.
Medan jag stod så där så kom Henke in i badrummet.
Han såg mig stå med stickan och den konstiga minen.
- nej, alltså det är inte säkert att...
Jag visste inte vad jag skulle säga.
Varför skulle det itne vara säkert för? tänkte jag samtidigt.

Vi satte oss vid köksbordet och bara stirrade på varandra.
Tillslut började vi le.
Det gick upp för oss att det faktiskt fanns 2 streck på stickan.
Vi var antagligen gravida.
Vi visste inte hur vi skulle bete oss riktigt.

Vi gjorde 3 test till efter det och jo, vi var gravida.

Vilket underbart minne.

Vecka 28

Tiden går fort.
Lilla hjärtat växer och det känns som att jag äntligen börjar förstå att
jag snart har henne i min famn.
Jag längtar så fruktansvärt mycket så ibland får jag hejda mig.
Jag har haft små barn innan och vet verkligen hur mycket krafter man gör av med på förlossningen.
Jag vet att man är helt slut den första tiden och att man har svårt att komma ifatt med sömnen.
Därför borde jag bara stanna upp och njuta.
Njuta utav vad som komma skall.
Att lilla hjärtat är i säkert förvar i min kropp och att jag ska passa på att ta det lugnt och vila nu så mycket jag bara kan.
Men det är svårt.

Jag längtar ju så dant till att få hämta hem barnvagnen, till att få köpa spjälsäng och skötbord. Till att få bädda och tvätta barnkläder och vika ner dom i de små bebislådorna.

Nu är jag i vecka 28 och jag undrar nästan vart tiden har tagit vägen.
Det har gått så fruktansvärt fort.
Vill ni veta vad vecka 28 har att bjuda på?

Jo:

Ditt barn går snabbt upp i vikt - nu väger barnet kanske drygt ett kilo. Från hjässan till stjärten är barnet 25 centimeter, men om man skulle sträcka ut barnet skulle det vara så mycket som 38 centimeter.

( Herrejösses. Inte konstigt att man inte kan böja sig hur som helst längre.)

Känner du dig klumpig? Nu är det som att gå med två vänsterfötter. Kombinationen av att din tyngdpunkt har flyttat sig och den så kallade foglossningen, gör att du kanske går på saker och snubblar här och där. Det är inte mycket att göra åt, se till att ha bekväma lågklackade skor och dra ner på tempot.

Så säger experterna. Du har förmodligen inte mått illa på ett bra tag men nu kanske du både har halsbränna och problem med matsmältningen.

( Halsbränna har jag faktiskt sluppit men dock har magbrännan tagit fart.
Knapra losec är en bra grej :))

Här nedan ser ni barnvagnen vi har köpt.
Visst är den häftigt.
jag älskar färgen :)
Problemet med att köpa barnvan är väl att man egentligen inte vet vilken som är bäst för en själv och bebisen innan man provat och haft den ett tag.
Vi håller tummarna på att denna funkar för oss.

Gnäll-Tisdag

Att vara gravid är inte ENDAST positivt.
Det finns för- och nackdelar som med precis allting.

Däremot så har jag mått så himlans bra den största tiden att jag inte har behövt gnälla så mycket.
Min man kanske inte håller med där men jag tycker inte att jag ha gnällt så fruktansvärt mycket i bloggen ialla fall.
Så...nu e det väl dags att få göra det också.

Att vara gravid är verkligen inte något man är i en handsvängning.
Man är gravid länge...länge.
Ja, sist jag kollade var det i hela 40 veckor.
40 veckor!!

De första 3 månaderna går JÄTTE sakta.
Detta för att man oftast mår väldans dåligt i början, bara går och väntar på att magen ska puta ut lite lite grann och allra mest går man ju och väntar på att få berätta för alla.
Veckorna går jättesakta och man undrar hur man ska stå ut i 40 veckor.

I mitten av graviditeten går det i rasande fart.
Tjoff säger det så är man i vecka 20 helt plötsligt.
Herre jösses, om det fortsätter så här så är förlossningen bara runt hörnet tänker man.
Ialla fall jag.
Man handlar mammakläder och börjar inse att kroppen nu ändrar form och att man kan växa på de mest allra konstigaste ställena på kroppen.
Man har inte den blekaste om vad som ska hända med alla kroppsdelar från graviditet till graviditet.
Man är glad och har världens energi eftersom minsta tecken ifrån bebisen gör en så fruktansvärt lycklig.
Plus att hur stor man än blir så känner man sig så himla vacker och nöjd med sig själv.

Men lugn...när det börjar närma sig de sista månaderna så känner man sig inte så smidig, vacker och harmonisk längre.
Man börjar känna sig som en flodhäst som har ätit lite för många kokosbollar.
Bara det att kokosbollarna i det här fallet rör på sig konstant hela tiden i magen.
Vad man än gör så är man medveten om att det finns en liten naken fis i magen som sträcker på sig, sparkar och lever loppan på alla ens inälvor.
Allra mest på kissblåsan just nu. Den används verkligen som en studsmatta.

Man kan knappt ha på sig mammakläderna längre för att de börjar bli för små de också, skorna tar en halvtimme att knyta och benen orkar inte bära en.
Magen putar ut så mycket att man normalt inte får ha en ren tröja mer än några timmar på sig.
Bäckenet börjar spöka och magen tar i så att komma upp från sängen och soffan är ett mirakel om man lyckas med det.

Man sitter vid skrivbordet på kontoret och nästan har spår utav tangenterna i pannan för att man är så trött.
Ögonen vill inte riktigt vara öppna.
Yrseln kommer till och från så massa fiber och järn måste ner i den stora kroppen.
Det är nog det värsta just nu.
Att jag är trött jämt och svag.
Svag i benen och armarna.
Jag orkar knappt gå upp för vår trappa längre.
När jag kommit upp måste jag sätta mig och vila de uppsvällda benen.

Är det så naturligt att vara gravid?

Jag kan inte göra samma saker som tidigare, jag kan knappt röra mig alls.
Att jobba heltid börjar bli väldans påfrestande.

Att vara gravid är ju bland det naturligaste som finns.
Men borde det då inte gå smidigare?

Ialla fall så är jag där igen.
Med att det går segt, precis som i början.
De sista månaderna verkar gå skitsegt.
Varje dag just nu är som en evighet.

Hmmm.....några chaufförer har frågat mig om det är dags snart.
Det måste det ju vara säger de.
ÖÖhhh...nja. inte riktigt. 3 månader kvar.
va?! Oj, då. Ja, men lycka till de sista 3 månaderna då säger de och himlar med ögonen.

Suck.
Trött, yrslig, vek och helt jävla lealös.
Snacka om gnäll-Tisdag!!!

En liten nyfödd

Igår vågade jag mig över till grannarna.

Det var för 2 veckor sen som lilla Emilio kom till världen.
Så jag har inte vågat mig dit tidigare eftersom vi inte känner varann alltför väl.

Jag knackade på dörren, dörren flög upp och ut stormade 2 familjemedlemmar.
Dom skulle iväg på lite skoj.
Jag gick in och hörde ljudet av en väldigt ledsen bebis.
Åh, herregud!!
Hela mitt gravid- och mammahjärta började snyfta och jag bara såg fram emot att fort ta mig in i vardagsrummet. Det kunde inte gå fort nog.
Mamma stod och hjälpte de större barnen och bad mig plocka upp lillfjärten.

Inte mig emot.
Jag gick fram till babyliften och såg 2 små små små armar sticka upp.
I liften låg en liten krabat som var alldeles illröd i ansiktet av ilska och benen sprattlade och armarna viftade.
Jag tog upp honom sakta och kände hur varenda liten del i min kropp smälte som smör.
Han blev tyst.
Han tittade på mig.
Efter en stund började munnen söka sig efter mammas bröst och jag smälte ännu mer.
Jag vyssjade, vaggade, kramade och sniffade.

Underbara lilla varelse.
ett så sött litet huvud, en sån söt liten mun.
Och näsan då...vilken söt sak.
Håret fanns kvar och huvudformen var alldeles perfekt.
Han var klädd i babyblått med små söta vita strumpor till.

Det här var riktigt stort för mig.
Det var väldigt länge sen som jag fick sniffa på och hålla i en nyfödd.
Jag har inte gjort det en enda gång under graviditeten och jag kände att detta hjälpte mig lite till att förstå på ett annat sätt vad det är som ligger i min mage.
Vad det är för något som kommer ligga i min famn om 3 månader.
Jag fick en kick och extra energi.
Nu vill jag börja.
Nu vill jag börja städa ur huset, inhandla och fixa och dona.
Nu börjar jag inse att jag kommer inte bli piggare.
Jag kommer bara bli tröttare och tröttare och att vara utvilad när bebisen kommer är det viktigaste.
Så, nu börjar storstädningen.

Nu måste jag försöka få över Henke någon dag så att även han får känna på en
liten bebis.

jag längtar till den dagen jag har en egen liten fis.

Mitt lilla hjärta

Hon har öppnat ögonlocken igen och tittar nu på allt som händer i magen.
Hon kan skilja skuggor och så utanför magen och är nu mer på sin vakt vad gäller vilka som pratar och rör vid mig.
Hon lär känna resten av familjemedlemmarna lite genom detta och har förhoppningsvis ett band redan till pappa och bröder.

Jag e lite smått nervös för hur pass vild denna lilla jänta kommer att vara.
Hon gör volter, studsar runt och sparkar hej vilt i magen.
I tid och otid.
Hon verkar inte riktigt kunna vara stilla.
Men det kanske är så det ska vara.
Jag kommer bara inte ihåg att mina andra 2 var så i magen.
Kissblåsan är hon ändå ganska snäll mot än så länge men det lär väl ändra sig nu bara för att jag skriver om det.

CRAVINGS:

Jag har faktiskt inte ( peppar peppar ta i trä) än fått någon så där supercravings.
Och då menar jag att jag vill ha vissa grejer hela tiden i tid och otid.
Däremot har jag ätit extra mycket röda äpplen och glass.
Så det har väl vart lite cravings antar jag.
Men inte mer än så.

FOGLOSSNING:

Jag är positivt överraskad.
Jag trodde att om man får foglossning så kan man glömma att den ska försvinna.
Jag trodde den endast stannade kvar i samma läge eller blev sämre.
Att den liksom inte blev bättre.
Men så är det tydligen inte.
Jag mår bättre nu och har inte alls lika ont längre.
Ibland känner jag inte ens av den :)
Jättebra med tanke på att vi ska till fjällen om ca 1 vecka.

Johanna och Jocke! Ni kommer väl då va??!!!
( Annars blir vi ledsna ;))

Vad har jag mer att berätta om graviditeten?
Jo, det börjar verkligen verkligen klia i mina fingrar nu med att börja fixa lite.
Jag vill köpa mer bebiskläder och göra ordning spjälsängen.
Vi har ju fått hem så himlans fina påslakan :)

Viljan finns, men inte orken.
Jag är så trött på kvällarna efter jobbet att det känns som någon har vridit ur min kropp precis som man gör med disktrasor.
jag orkar ingenting vilket har gjort att jag inte ens har påbörjat att sy gardinerna till bebiskammaren :(
Urk.
Så nu börjar jag känna mig lite stressad.

På helgerna orkar jag bara 1/4 av det jag brukar göra så det blir varken hackat eller malet.

Så...att jag har planerat att göra så mycket sista månaden när jag går hemma är för mig helt absurt.
Jag kommer knappt orka röra mig ifrån tomten då ju!

Nog med gnäll.

Föräldragrupp

Igår var vi på första mötet med föräldragruppen.
Jag må säga att det var mycket spännande.

Det visade sig att jag var den som hade flest barn.
1 annan hade 1 barn sen tidigare och resten var förstaföderskor.
Hmmmm....

Tror att vi även var bland dom äldre.
Inte alls äldst dock utan BLAND dom äldre.
hmmmm.....

Jag har nog inte riktigt fattat ännu vart jag befinner mig i livet när det gäller åldern.
Jag känner mig lite bland dom yngre tror jag ;)
Fast det är jag ju inte.
Dock beroende på i vilket sammanhang.

aja...nog om åldern.
( Konstigt nog brukar jag inte självmant reflektera över åldrar. Det är alltid min kära man som upplyser mig om att vart vi befinner oss;))

Ialla fall....
Det var kul att få komma och träffa andra par.
Dock var ingen av oss som var där så värst pratglada första gången men det blir väl bättre under resans gång antar jag.
Och jag tycker nog även att det är väldans bra att det är mest förstföderskor, även bland papporna eftersom henke aldrig vart med om detta förut.
En av anledningarna till att vi går här är ju för att Henke ska kunna sätta sig in mer i detta och få andra pappor att prata med.
Så. det är ju väldans bra.
Han kommer få en massa kött på benen utav detta.

Man gick laget runt och kunde konstatera att vi var 2 som skulle ha flickor.
Resten skulle få pojkar.
Där sprack min teori om att mest flickor föds på sommar och vår.
Eller?!

Nu är vi i vecka 27 och det är bara 2 månader kvar tills det är dags att tacka för mig och gå på ledighet :)

Känns underbart!!!!!!

Lilla underbara fis.

Idag stod jag och tittade på jesper när han somnat och insåg att han har blivit jättestor.
Långa ben, inte längre lika spinkig och han har även blivit lite lite klyftigare.
Haha.lillebror ska även bli storebror snart så det är bra att han växer på sig lite innan.
Hrerregud. när vi kommer hem från bb med fisen kommer killarna vara som två fullvuxna
tonåringar i våra ögon.
Hmmm... man får försöka ha kvar i åtanke att dom inte alls är särskilt stora.
Dom behöver fortfarande kramar och näfhet.
det får vi inte glömma bort.


Gonatt på er

vecka 26

Vill vara ledig

Idag kände jag av en liten våg av tillfredsställelse när jag gick igenom en
pärm på jobbet.
Registret är uppdelat månadsvis och jag stod och höll i Mars-fliken.
Jag tittade åt sidan och såg April och Maj precis brevid den månad som vi nu befinner oss i.
Milda matilda!
Mars-April-Maj.
I mitten av Maj går jag på mammaledighet för att sen vara hemma i 1 år.
Det är ju snart.
Det är ju nästan runt hörnet!

Herregud!