Gnäll-Tisdag

Att vara gravid är inte ENDAST positivt.
Det finns för- och nackdelar som med precis allting.

Däremot så har jag mått så himlans bra den största tiden att jag inte har behövt gnälla så mycket.
Min man kanske inte håller med där men jag tycker inte att jag ha gnällt så fruktansvärt mycket i bloggen ialla fall.
Så...nu e det väl dags att få göra det också.

Att vara gravid är verkligen inte något man är i en handsvängning.
Man är gravid länge...länge.
Ja, sist jag kollade var det i hela 40 veckor.
40 veckor!!

De första 3 månaderna går JÄTTE sakta.
Detta för att man oftast mår väldans dåligt i början, bara går och väntar på att magen ska puta ut lite lite grann och allra mest går man ju och väntar på att få berätta för alla.
Veckorna går jättesakta och man undrar hur man ska stå ut i 40 veckor.

I mitten av graviditeten går det i rasande fart.
Tjoff säger det så är man i vecka 20 helt plötsligt.
Herre jösses, om det fortsätter så här så är förlossningen bara runt hörnet tänker man.
Ialla fall jag.
Man handlar mammakläder och börjar inse att kroppen nu ändrar form och att man kan växa på de mest allra konstigaste ställena på kroppen.
Man har inte den blekaste om vad som ska hända med alla kroppsdelar från graviditet till graviditet.
Man är glad och har världens energi eftersom minsta tecken ifrån bebisen gör en så fruktansvärt lycklig.
Plus att hur stor man än blir så känner man sig så himla vacker och nöjd med sig själv.

Men lugn...när det börjar närma sig de sista månaderna så känner man sig inte så smidig, vacker och harmonisk längre.
Man börjar känna sig som en flodhäst som har ätit lite för många kokosbollar.
Bara det att kokosbollarna i det här fallet rör på sig konstant hela tiden i magen.
Vad man än gör så är man medveten om att det finns en liten naken fis i magen som sträcker på sig, sparkar och lever loppan på alla ens inälvor.
Allra mest på kissblåsan just nu. Den används verkligen som en studsmatta.

Man kan knappt ha på sig mammakläderna längre för att de börjar bli för små de också, skorna tar en halvtimme att knyta och benen orkar inte bära en.
Magen putar ut så mycket att man normalt inte får ha en ren tröja mer än några timmar på sig.
Bäckenet börjar spöka och magen tar i så att komma upp från sängen och soffan är ett mirakel om man lyckas med det.

Man sitter vid skrivbordet på kontoret och nästan har spår utav tangenterna i pannan för att man är så trött.
Ögonen vill inte riktigt vara öppna.
Yrseln kommer till och från så massa fiber och järn måste ner i den stora kroppen.
Det är nog det värsta just nu.
Att jag är trött jämt och svag.
Svag i benen och armarna.
Jag orkar knappt gå upp för vår trappa längre.
När jag kommit upp måste jag sätta mig och vila de uppsvällda benen.

Är det så naturligt att vara gravid?

Jag kan inte göra samma saker som tidigare, jag kan knappt röra mig alls.
Att jobba heltid börjar bli väldans påfrestande.

Att vara gravid är ju bland det naturligaste som finns.
Men borde det då inte gå smidigare?

Ialla fall så är jag där igen.
Med att det går segt, precis som i början.
De sista månaderna verkar gå skitsegt.
Varje dag just nu är som en evighet.

Hmmm.....några chaufförer har frågat mig om det är dags snart.
Det måste det ju vara säger de.
ÖÖhhh...nja. inte riktigt. 3 månader kvar.
va?! Oj, då. Ja, men lycka till de sista 3 månaderna då säger de och himlar med ögonen.

Suck.
Trött, yrslig, vek och helt jävla lealös.
Snacka om gnäll-Tisdag!!!