I längtans tider

Nu förtiden får jag inte riktigt sova som jag ska längre. Jag vaknar på nätterna utav värkande armar och ben. Lilla hjärtat stör mig inte så mycket utan det är mer min kropp som jävlas. Jag tror att det är så att vattnet ligger och trycker på mina nerver så att de smärtar och domnar. När jag vaknar på nätterna är jag glad. Konstigt nog. Jag älskar ju att sova och känner att jag behöver mycket sömn för att orka vara en trevlig människa. Därför är det konstigt att jag är glad när jag vaknar på nätterna. Jag tror jag vet varför. För det första är det så underbart väder ute att man blir glad av bara det. Men sen så tänker jag alltid att bebis kommer väcka mig på nätterna och det ser jag fram emot. Jag ser fram emot att gå fram till spjälsängen, lyfta upp den lilla gnyende bebisen, ta den i min famn och ta ett djupt andetag och fylla hela min kropp med bebisens härliga doft. Jag vill klappa den på huvudet, sjunga för den och ge den mat. Byta blöja på den och säga att allt kommer bli bra, somna nu om igen. Sen när jag lagt ner henne igen så ser jag fram emot att på något märkligt sätt lära mig hur jag ska gå på de knarrande golvplankorna så att hon inte vaknar på stört igen. Obs! Hela övervåningen har knarrande golvplankor. Suck!! Det kommer vara en utmaning utan dess like! Vi går i längtans tider och bara njuter utav vad som komma skall. Jag älskar denna tid och försöker nu passa på att göra sådant jag sen inte kan. Som att sova och äta helt själv utan bebis helt enkelt. Snart så...snart så har jag inte en sekund över till annat än bebis ;)