Verkligen i väntans tider

Idag var jag och Lilla hjärtat på besök hos MVC. Lilla hjärtat är fixerad och vill förhoppningsvis snart komma ut. Allt såg bra ut ialla fall, hjärtat pumpar på i bra takt, hon rör sig och blodtrycket på mig var fint :) Jag måste nog påstå att det nog inte spelar någon roll om man jobbar in i det sista, e ledig eller har fullt upp med massa småttingar. Jag tror att oavsett så går man nog de sista veckorna och bara väntar och känner efter. Jag har en massa som jag skulle hinna vilja bli klar med innan hon kommer ut och borde därför inte gå runt och vänta på att det är dags. Men...det är svårt att inte vänta och längta. Vi har gått i mer än 9 månader nu och vill ha henne i vår famn. Framförallt vill jag nog veta att hon mår bra, att förlossningen går bra och att ett friskt litet barn tittar ut. Sen är det inte bara bebisen jag längtar efter, mest henne förstås. Jag längtar även efter att få tillbaka min kropp. Att själv få bestämma över den och att kunna springa, hoppa och gå. Framförallt att kunna gå. Jag vill kunna gå till centrum och handla eller cykla utan problem. Jag vill inte behöva vara så fruktansvärt beroende av bilen som jag är idag. Jag vill kunna använda mina gamla kläder, ha shorts och kunna sola magen. Jag vill kunna knyta skorna, ligga och sova på magen och stå upp och duscha. Jag vill kunna lägga undan mina stödstrumpor och gå ut och hoppa studsmatta med grabbarna. Haha...men mest av allt vill vi ha vår lilla tös liggandes i vår famn. Vi vill känna på henne, se hennes ögon, fingrar och tår. Vi vill lukta på henne. Vi vill känna det där som varje förälder känner på BB när man precis har fått träffa sitt älskade barn. Nä, nu orkar vi inte vänta längre. Nu tycker vi att det är dags att du kommer ut, Lilla hjärtat! Kram