Leia är sjuk för andra gången sedan hon föddes.
Hon blir denna vecka 3 månader gammal.
Ska hon verkligen behöva vara sjuk när hon är så här liten?
Stackars liten.
Hon snorar, hostar och är röd runt ögonen.
Tårarna rinner men ändock är hon lycklig.
Detta hindrar henne inte från att vara världens underbaraste.
Hon skrattar, sjunger och pratar.
Hon vill vara med och gärna ha ögonkontakt.
Herregud vad jag älskar denna lilla varelse.
Imorse när hon väl vaknade halv 10 hade jag hunnit dammsuga och städa hela nedervåningen efter att jag vinkat adjö till killarna.
När jag satte mig i soffan med henne och skulle amma kände jag hur det spratt till i hela kroppen.
Det här låter nog helknäppt....
Men jag berättar det ändå...
Jag ville bara ställa mig upp och dansa med henne i famnen och sen ropa rakt ut till alla att jag har en underbar liten unge i min famn som jag alltid kommer att älska mer än livet självt.
Jag vill visa hennes leende och hennes fina ögon för hela världen.
Men det är väl så det är att vara mamma.
Man får så mycket känslor för sitt barn att man inte riktigt vet vad man ska göra av dem.
De finns liksom i överskott och våra stackars ungar får stå emot miljoner pussar dagligen.
Men jag älskar det...herregud vad jag älskar att vara mamma.
Sen är det ju extra lätt eftersom Leia är så snäll och lugn och alltid tillfreds.
Jag kommer ihåg när Jesper var spädbarn och alltid skrek på dagarna under några veckors tid.
Det var ohållbart.
Jag hade svårt att få riktiga känslor för honom under den tiden eftersom det aldrig blev harmoniskt mellan oss. Men när det lugnade ner sig så blev allt bra igen.
Plus att jag har den turen att få vara själv med Leia på dagarna eftersom killarna går i skolan mån-fre.
Jag hinner se henne och få egentid med henne, det är väl inte heller alltför vanligt tror jag.
Det finns ganska många fördelar med en sladdis tycker jag.
De andra ungarna då?
Hur mår de?
Jo, ena är tonåring just nu och ändrar humör på nolltid. Man har ingen aning om ifall man säger fel saker, hur man ska bete sig eller vad man ska göra för att han ska vara glad. Man har ingen aning om hur han är från dag till minut. Superglad till superförbannad eller suppertjurig.
Den andra är inne i någon sorts "jag-är-10-år-och-inne-i-en-rebell"-ålder.
Supermammig och liten ena dagen medan andra dagen är han tjurig och irriterad och vill vara stora killen.
Hjälp!
Man kan tro att jag har 2 tonårstjejer här hemma.
Men det är en annan historia.
Det här är ju Leias blogg.
Gonatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar