Vårt lilla hjärta

Idag räknade jag efter.
Det är ungefär 5 månader kvar till jag ska börja jobba igen.
Den tanken är VÄLDIGT skrämmande.
Det är ju bara runt knuten och jag känner mig inte redo ännu.
Vi har bestämt oss för att det inte blir fler barn och det betyder att jag sen ska jobba resten av mitt liv och endast vara ledig och hemma med bebis på semestrar och, helger och under vab.
Jag vill inte ha ut endast det av mitt barn under livet.
Jag vill leva mer med barnen och kunna njuta mer av dom än bara under helgerna.
Men...
samtidigt så är ju ändå 5 månaders ledighet en väldigt lång tid.
Det är ju ändå lång tid kvar.
Jag behöver inte känna mig stressad och jag tror att jag kommer vara rätt så redo när det är dags.
Pappa ska då ta över och vara hemma med Leia vilket kommer vara en väldigt viktig tid för far och dotter.
Jag kommer nog tycka det är ganska skönt att gå iväg på dagarna och vara viktig.
Det kommer däremot vara svårt att lämna över allt och släppa allt.
Stackars Henke, han kommer nog få en del samtal av mig i början.

Jag får passa på nu sista tiden att göra allt det jag velat och inte hunnit med.
Och då handlar det inte om att rensa ur, kasta skräp mm utan att njuta och att ta hand om mina barn.
Göra saker med dom som att åka skridskor, simma mm.
Jag ahr vart med dom en del i skolan titt som tätt och fortsätter nog med det nu sista tiden.
Det är verkligen nyttigt att få vara med och se vad som händer på dagarna i deras liv och det har man varken tid eller råd med när man jobbar.

Leia kommer nog snart börja krypa.
Hon puttar sig bakåt och flyttar sig sakta framåt i sittande ställning.
Hon är nyfiken och pillig men ändå på ett ganska lugnt sätt.
Hon vill vara med och känna, höra och prata men kan också sitta stilla och observera och bara vara.
Det är en bra egenskap tror jag, att vara lite utav båda.
Folk omkring säger: " Vänta bara, snart är den lugna perioden över."
Visst, självklart blir hon ju bara mer och mer rörlig och det blir mer passande på henne för vår del men jag tror ändå att Leia i grund och botten är ett ganska lugnt och fogligt barn.
Någon gång ska jag väl få uppleva det också ;)

Hon vet redan hur hon ska charma, flirta och få folk omkring henne att älska henne.
Hon är ett underbart barn.

Varje dag med Leia är en dag med skratt.
Man kan räkna på fingrarna hur många dagar sen hon föddes hon har vart arg och ledsen eller som man fått burit runt på henne hela dagen.
Hon älskar att sitta på lekfilten och leka med sina leksaker.
För hon leker verkligen. Hon hoppar runt med hästarna ( som hon fått av gudfar), ställer dom brevid och lyfter sedan upp mjukisdjuret och råkar man då hoppa in i leken och mjaua som en katt gör så skrattar hon högt av lycka.
Hon vill inte bli buren hela tiden eller sitta i knät jämt. Det är bättre på golvet och att där få utforska själv.
Perfekt.

Leia är tillbaka

Yes!
Vår lilla Leia är tillbaka till den ursprungliga Leia igen.
Den Leia som sover mycket, somnar gott och älskar att äta mat är tillbaka.
Skrik- och klagosångsLeia är som bortblåst.
Hon har vart sjung och jag antar att det va anledningen till det konstiga beteendet även innan hon blev sjuk.
Stackarn. Hon har inte mått bra alltså.

Hon äter nu glatt, mumsar i sig varenda munsbit som vi ger henne.
Det går bättre att amma och sova gör hon gott igen. Tom så pass mycket på dagarna att jag börjar bli lite nervös för om hon sover alldeles för mycket.
Men..jag tror att hennes lilla kropp fortfarande behöver få tillbaka en del krafter efter sjukdomstiden att hon behöver sova nu ordentligt några dagar.

Amningen har det ju inte gått så bra med. Hon har inte velat riktigt. Hon har gnällt mycket när jag ammat henne och bitit mig i tutten.
Nu tror jag att det var för hon var sjuk men jag har ialla fall bestämt mig för att jag ska avveckla amningen och det beslutet känns fortfarande bra.
Eftersom hon om 2 dagar är 6 månader så ör det ju en bra tidpunkt att sluta på.
Plus att det tar väl 1-2 månader att avvänja kan jag tänka mig.
Vi har tragglat några dagar med nappflaskan. Hon har inte velat ta den mer än att leka med den men så häromdagen helt plötslig så snuttade hon och åt hur mycket som helst i flaskan. Så även igår igen.
Så....Jippi!
Nu kan avvänjningen börja :)

Det har känts lite ledsamt tidigare när jag tänkt att det snart är dags att sluta med amningen men nu känns det rätt.
Hon är ju inte så liten längre utan börjar bli en stor tös.

Leia älskar sina familjemedlemmar och har full koll på vilka som tillhör familjen.
Hon blir glad när hon ser någon av oss och sjunger och skrattar gärna med oss.
Hon är dock lite lat fortfarande med att ta sig framåt och röra sig men man ser att det snart är dags för den rörliga perioden.
Jag njuter så länge stillsamheten varar.

Hon är underbar vår dotter och kommer bli den vackraste lilla prinsessan på denna planet.
Om 2 dagar fyller hon ett halvår.
Så om några månader är det dags för mig att börja jobba igen :)

Mönsterbarn

Klockan är nu 22:03 och jag sitter i sängen med datan.
Leia ligger i sin säng, inte just nu dock för pappa lyfte precis upp henne.
Leia är inte så rolig längre.
Leia har börjat avvika lite grann från att vara ett mönsterbarn till att vara ett barn som vägrar somna.
Sova gör hon fortfarande jättegärna, länge och mycket.
Puuuhhh...tur för oss.

Hon har alltid vart lätt att få att somna i egen säng, mellan oss eller vart vi nu är någonstans.
Hon har somnat vid tutten men när jag lyft ner henne i sängen har hon vaknat och sen legat där en stund tills hon har somnat. Detta gjorde ju att hon kunde somna själv. Jippi, jättebra!
Men...nu är det något som är fel.
Vi vet inte vad dock. Jättejobbigt är det när man inte vet varför hon inte är nöjd.

För det första så har hon det jättejobbigt med amningen nu förtiden.
När hon ammar ligger hon och rör sig hela tiden, har ett gnälligt ljud för sig och drar i tutten med munnen som att hon inte kan slappna av riktigt.
Jag har ju tänkt att det är för att det är ljud runt omkring eller att jag pratar medans hon ammar som är störande. Men nu har hon börjat låta så också även när det är tyst och lugnt brevid. Inte jämt men ganska ofta.
Skitjobbigt är det!
Jag funderar faktiskt starkt på att sluta amma.
Vi har köpt hem majsvälling och jag hoppas att hon får tillbaka sin aptit nu så att hon kan börja äta mer mat och ta välling istället för tutten.
Det känns lite motigt att sluta helt, men det tar väl lite tid antar jag att sluta helt. Jag får dra ner lite i taget.
Andra grejen med Leia är att hon nästan alltid är nöjd och glad FÖRUTOM när hon ska somna.
Just då hon ska somna gnäller hon, rör hon sig, och jämrar sig. Hon är totalt missnöjd.
Oavsett om hon ligger mellan oss i vår säng, i sin säng eller i soffan.
Oftast bara på kvällarna också.
Konstigt va?!
Det kan ibland ta flera timmar innan vi fått henne att somna.
Igår var kl. 00:30 när hon äntligen sov.
Man kan nästan tro att Leia är en medveten liten dam som förstår att det nu är dags att sova för natten och att hon absolut inte vill gå miste om allt roligt som ev händer runt omkring.
För så fort hon får sitta upp ( i sin egen säng) eller vi bär henne så är hon nöjd.
Sen måste jag ju erkänna att vi sista tiden innan hon blev sjuk och nu när hon vart sjuk har haft henne väldigt mycket i vår säng.
Vi har alltid haft henne sovandes i vår säng men endast halva nätterna. Nu har det för det mesta blivit hela nätterna och egentligen så är det ingen av oss som sover bra då så det ska vi ändra på.
Nu tänkter jag ta i med hårdhandskarna och få henne att somna själv i sin egen säng och sova där ialla fall halva natten. Jag vet att hon sover som bäst då och vaknar inte lika ofta.
Men frågan är hur vi får henne sluta vara rädd och missnöjd för själva insomnandet.
Fattar inte.
Det är så himla jobbigt att ha en gnällig bebis.
Då blir man automatiskt en väldigt gnällig mamma.

Önska oss lycka till ikväll.
Hon har ännu inte somnat och vägrar just nu att ligga på rygg.
Kan ju vara så att hon råkar somna då ;) och det är ju absolut inte bra.

Sorry!

Jag e ledsen.
Jag e så kass på at blogga just nu att jag skäms.
Jag ser på statistiken att jag håller på att tappa anhängare :(
Jag har så mycket jag vill blogga om men när jag väl tar fram datan kommer jag inte ihåg ett smack, så då blir det liksom inget vettigt av det.

Leia är nu 5,5 mån och en väldigt stark liten tös.
Kan det vara så kanske att vi har en ny Pippi Långstrump i stan?
Hon älskar att kramas och pussas.
Hon tar ett hårt tag om kinder eller öron med sina sjukt starka nyper och drar en till sig.
Hon myser med en och ger en en blöt puss på munnen.
Dock med öppen och dregglig mun ;)
Hon kan ligga och mysa, kramas och klappa en på handen eller armen hur länge som helst ibland.
Hon gillar närhet.
Det börjar ju märkas mer och mer när det gäller sovrutinerna :(
Vi har ju haft det väldans lätt med henne tidigare.
Vi har lagt ner henne i sängen när hon är trött och d har hon somnat ganska omgående.
Men icke nu, sörrö. Nu ska man helst vara nära henne för att hon ska somna.
Urk! Det måste vi vänja av henne med.
I föräldratidningen står det: Våga va rebell! Låt barnen sova i er säng, sov i samma säng hela familjen.
Det gör inget! Det blir då trygga barn!

In my ass!
Mina blev det inte ialla fall.
Jeppe och Alex behövde jag natta några år.
Så fort de vaknade och märkte att jag inte var där så skrek de rakt ut, när de vaknade kunde de inte somna om själva för att jag inte var där ( jag var ju där när de somnade).
Jag låg brevid dom i timmar ibland för de skulle somna på kvällarna.
Det har man varken tid till eller lust med som småbarnsförälder.
Inte jag ialla fall.
Jag anser att ett barn är tryggt om de kan somna själv, vakna själv och ligga vaken en stund innan man måste tala om att man vill upp. Gärna somna om själv på nätterna också.

Åh, vad härligt det är med sittåldern.
Allt underlättas.
Lättare att klä på henne, lättare för henne själv att sitta själv på golvet och leka medan mamma gör annat. Det är även roligare att klä på henne klänningar.
Det är så gulligt med en liten sittande sötnos i klänning.
Plus att hon ännu inte kan ta sig framåt vilket underlättar barnpassningen just nu.
Men snart så....snart så blir det inte en lugn stund här hemma ;)

Hon vinkar.
Va?!
Jag har nog aldrig hört på maken. 5,5 mån.
Men hon verkar ju dock endast ta de roliga stegen och hoppa över de andra.
Sitta kan hon men inte vända sig från rygg till mage.
Vinka kan hon också men inte åla sig fram.
Haha.....primadonnan. Inte vill man röra sig alltför mycket ;)
Hon trivs så bra under sin korkek.

Hon är fortfarande sjukt lätthanterlig.
Däremot vet hon nu vilka som är hennes familjemedlemmar och vilka som är utbölingar.
haha...det syns på lång väg när någon annan kommer hem till oss att utbölingar minnsann inte kan komma här och försöka charma henne hur som helst.
Det tar lite tid men anstränger man sig så lyckas det ofta.

Spegelbilden är fortfarande hennes bästa vän och hon sjunger, skrattar och dansar med henne.
Hon provar även vilka ljud hon kan få fram tillsammans med spegelbilden.
Det ser så kul ut för hon blir rädd ibland och hoppar till utav sina egna ljud.

Vackra lilla fislisa.
Inte en dag går utan att jag pussar på hennes små händer och kramar hennes underbara lilla kropp.
En sån skör liten varelse med ett sånt underbart litet leende.
Redan kan man se spår utav egen vilja och beslutsamhet.
Redan kan man se att hon kommer bli en liten bestämd ung dam.

Jag älskar henne så!