Djupt

Igår begav jag mig för första gången till Öppna förskolan.
Det var mycket trevligt att först bege sig ut på promenad utan någon som helst brådska.
Jag har inte kommit igång med promenaderna ännu och insåg igår att det gör både mig och Leia gott att lämna bilen hemma lite oftare.

Jag har väldigt svårt för att bege mig till ett ställe där jag inte känner någon.
Om jag har ett ärende dit är det inga problem men när det handlar om att mingla och ta plats och kontakt med folk så har jag det väldigt svårt.
Inte om det är 1 eller 2 personer men om det är en större grupp.

Jag tog mod till mig igår och gick till öppna förskolan.
Jag tänkte att jag skulle gå förbi lite osynligt utanför och titta in om ifall jag kände igen någon.
I sådana fall kunde jag gå in men om jag inte kände en kotte ville jag nog hellre komma tillbaka en annan gång.
Jag kom för tidigt och jag var bland dom första.
Mamman som kom bakom mig började prata med mig och alla som kom efter verkade också trevliga och öppna för att lära känna nytt folk så jag hakade på in.
Jag blev runtvisad med några andra nya i lokalerna och allt verkade riktigt mysigt.
Rätt som det var var rundturen slut och alla slog sig ner på olika ställen och jag stod ensam kvar mitt i rummet.
Jag tittade mig omkring och undrade vart jag skulle bänka mig.
Alla hade redan satt sig i grupper.
Det satt 2 ensama mammor med sina barn på 2 ställen men dom satt och matade barnen och barnen var äldre än Leia så där kände jag att jag inte kunde sätta mig.
Konstigt nog. För det hade jag ju kunnat gjort.
( Jag vill nog inte verka för påflugen)

Jag gick iväg till toaletten.
Efter besöket tog jag ett djupt andetag och gick ut till de andra igen.
Det satt ett gäng tjejer med barn under halvåret i en soffgrupp och jag tog mod till mig och gick dit.
Jag frågade om jag kunde sätta mig där och det var okej.
Jag ammade och ledaren kom och pratade lite med mig, jag pratade även en stund med hon som satt brevid mig.
Men...så fort jag inte sa något så pratade de andra med varandra som om jag inte existerade där.
Efter en stund förstod jag att de alla hade kommit dit tillsammans och lärt känna varandra i föräldragruppen de gick i när de var gravida.
Helt plötsligt kände jag hur malplacerad jag var och kände att de andra måste ju tycka att jag var väldigt desperat som satte mig med dom och skulle ta plats i deras lilla gäng.
Efter ett tag när jag kände att jag inte var intressant för dom så reste jag mig och gick ifrån öppna förskolan.
Tyvärr.

Efter så blir jag lite arg på situationen.
Jag ska absolut gå tillbaka.
Men om man går till öppna förskolan så är man antagligen ute efter att träffa andra föräldrar, att ens barn ska få leka av sig och att man ska tillhöra något.
Men dom var inte alls öppna för att lära känna nytt folk.
Ni vet hur tjejer kan vara.
Är tjejer fortfarande så?
Jag trodde att när man blev vuxen så var man mer...jag vet inte riktigt vilket ord jag ska använda, men mer VUXEN.

Aja.
Jag har tänkt på att jag måste jobba mer med mig själv.
För när jag hamnar i en ny grupp och inte känner någon så, inte alltid, hamnar jag nog ganska ofta på sidan av för att jag har så svårt att ta plats.
Jag vill inte vara för påflugen och gåpåig men istället blir det tvärtom.
Att jag hamnar på sidan och verkar lite konstig. ( Vilket jag kanske är)
Men samtidigt. Varför ska jag jobba med allt?
Jag kanske bara ska acceptera att jag är så och att jag inte tar så stor plats.
Då kanske jag blir mer avslappnad och hanterar det bättre.

Nästa gång ska jag försöka få med mig någon till öppna förskolan istället.
För bara jag känner någon så är det lugnt och jag blir mer avslappnad.

Där fick jag för att jag försökte vara modig.