En liten nyfödd

Igår vågade jag mig över till grannarna.

Det var för 2 veckor sen som lilla Emilio kom till världen.
Så jag har inte vågat mig dit tidigare eftersom vi inte känner varann alltför väl.

Jag knackade på dörren, dörren flög upp och ut stormade 2 familjemedlemmar.
Dom skulle iväg på lite skoj.
Jag gick in och hörde ljudet av en väldigt ledsen bebis.
Åh, herregud!!
Hela mitt gravid- och mammahjärta började snyfta och jag bara såg fram emot att fort ta mig in i vardagsrummet. Det kunde inte gå fort nog.
Mamma stod och hjälpte de större barnen och bad mig plocka upp lillfjärten.

Inte mig emot.
Jag gick fram till babyliften och såg 2 små små små armar sticka upp.
I liften låg en liten krabat som var alldeles illröd i ansiktet av ilska och benen sprattlade och armarna viftade.
Jag tog upp honom sakta och kände hur varenda liten del i min kropp smälte som smör.
Han blev tyst.
Han tittade på mig.
Efter en stund började munnen söka sig efter mammas bröst och jag smälte ännu mer.
Jag vyssjade, vaggade, kramade och sniffade.

Underbara lilla varelse.
ett så sött litet huvud, en sån söt liten mun.
Och näsan då...vilken söt sak.
Håret fanns kvar och huvudformen var alldeles perfekt.
Han var klädd i babyblått med små söta vita strumpor till.

Det här var riktigt stort för mig.
Det var väldigt länge sen som jag fick sniffa på och hålla i en nyfödd.
Jag har inte gjort det en enda gång under graviditeten och jag kände att detta hjälpte mig lite till att förstå på ett annat sätt vad det är som ligger i min mage.
Vad det är för något som kommer ligga i min famn om 3 månader.
Jag fick en kick och extra energi.
Nu vill jag börja.
Nu vill jag börja städa ur huset, inhandla och fixa och dona.
Nu börjar jag inse att jag kommer inte bli piggare.
Jag kommer bara bli tröttare och tröttare och att vara utvilad när bebisen kommer är det viktigaste.
Så, nu börjar storstädningen.

Nu måste jag försöka få över Henke någon dag så att även han får känna på en
liten bebis.

jag längtar till den dagen jag har en egen liten fis.